Sanningens väktare
Somliga sanningar bör aldrig komma fram.
Det vet man från gamla erfarenheter.
Ibland får någon dock dåligt samvete o vill "come clean"....för att somliga saker kan komma fram förr eller senare och då är det bättre att ha de sagt innan dess.
Ibland vill någon göra rätt och berätta, för att undvika att vara boven i dramat och förmildra sina egna omständigheter.
Det handlar helt enkelt om samvete.
Jag hade iaf mina 48 timmar av lyckligt ovetande den här helgen och jag hade en mycket trevlig helg med gamla vänner.
Sannerligen är söndagar en helvetes jävla pissdag eftersom folk vaknar till liv efter helgen och känner att dom måste lätta på ångesttrycket.
Kunde jag inte fått slippa höra?
Tankarna rusar genom huvudet när jag sitter och försöker komma fram till hur jag ska känna och agera.
Det är svårt, för å ena sidan är det ett svek och å andra sidan är det något som jag egentligen inte hade något att säga till om. Ganska kluvet...
Det är inte så konstigt att det är svårt att lita på folk emellanåt.
Eller sig själv för den delen...
Om ni hajar vad jag menar?
Det vet man från gamla erfarenheter.
Ibland får någon dock dåligt samvete o vill "come clean"....för att somliga saker kan komma fram förr eller senare och då är det bättre att ha de sagt innan dess.
Ibland vill någon göra rätt och berätta, för att undvika att vara boven i dramat och förmildra sina egna omständigheter.
Det handlar helt enkelt om samvete.
Jag hade iaf mina 48 timmar av lyckligt ovetande den här helgen och jag hade en mycket trevlig helg med gamla vänner.
Sannerligen är söndagar en helvetes jävla pissdag eftersom folk vaknar till liv efter helgen och känner att dom måste lätta på ångesttrycket.
Kunde jag inte fått slippa höra?
Tankarna rusar genom huvudet när jag sitter och försöker komma fram till hur jag ska känna och agera.
Det är svårt, för å ena sidan är det ett svek och å andra sidan är det något som jag egentligen inte hade något att säga till om. Ganska kluvet...
Det är inte så konstigt att det är svårt att lita på folk emellanåt.
Eller sig själv för den delen...
Om ni hajar vad jag menar?
Minnen
En blå kudde är allt jag har kvar.
Jag kramar om den hårt och hoppas att om jag sluter ögonen och öppnar dom igen så är du där.
Den torkar mina tårar.
En blå kudde är det enda jag får.
Ibland tänker jag att den luktar du, trots att den blivit tvättad mången gång.
Det spelar ingen roll.
En blå kudde är det som påminner om dig.
Min bästa vän.
Du försvann....
Jaja, jag vet.
Jag är värsta tönten.
Men jag tycker om den, undrar vem som skrivit den...
Jag kramar om den hårt och hoppas att om jag sluter ögonen och öppnar dom igen så är du där.
Den torkar mina tårar.
En blå kudde är det enda jag får.
Ibland tänker jag att den luktar du, trots att den blivit tvättad mången gång.
Det spelar ingen roll.
En blå kudde är det som påminner om dig.
Min bästa vän.
Du försvann....
Jaja, jag vet.
Jag är värsta tönten.
Men jag tycker om den, undrar vem som skrivit den...
Fundera mera...
Jag försöker förstå mitt liv.
Man ska ju aldrig ångra hur man levt, men när jag tänker efter lite på vissa episoder från förr så borde jag kanske valt annorlunda. Fast å andra sidan så hade jag la inte varit den jag är idag i så fall.
Det känns som jag inte riktigt vet var i livet jag är just nu...
Visst, jag VET ju vad jag är... mamma, kompis, arbetare osv...
Men jag hänger liksom inte med riktigt.
Typ, ibland känner jag mig ungefär 45 år och sliten lite och det stämmer inte riktigt in med verkligheten.
Jag borde tydligen vara i mina bästa år nu, fast vad innebär det då?
Nåväl. Jag roar ju alltid någon när jag sitter och flummar om hur livet är.
I've done some crazy shit in my life.
Jag har nog fått solsting.
Eller är det allergin som gör mig snurrig?
Haha.
Man ska ju aldrig ångra hur man levt, men när jag tänker efter lite på vissa episoder från förr så borde jag kanske valt annorlunda. Fast å andra sidan så hade jag la inte varit den jag är idag i så fall.
Det känns som jag inte riktigt vet var i livet jag är just nu...
Visst, jag VET ju vad jag är... mamma, kompis, arbetare osv...
Men jag hänger liksom inte med riktigt.
Typ, ibland känner jag mig ungefär 45 år och sliten lite och det stämmer inte riktigt in med verkligheten.
Jag borde tydligen vara i mina bästa år nu, fast vad innebär det då?
Nåväl. Jag roar ju alltid någon när jag sitter och flummar om hur livet är.
I've done some crazy shit in my life.
Jag har nog fått solsting.
Eller är det allergin som gör mig snurrig?
Haha.
MaMa loves ya
Något som är lika gulligt varje gång är när ett par berättar att dom ska flytta ihop.
Man blir liksom helt sprallig och glad i kroppen för deras skull och hade jag kunnat hjula så hade jag nog gjort en halv cirkusshow.
Det diskuteras inredning, var de ska bo och kompromisser de får göra. När två personer flyttar ihop så blir livet aldrig detsamma igen och nog är alla lite nervösa och pirriga i magen.
Speciellt de tu som ska flytta ihop...för guuu va kul de ska bli!
Men sen när man kommer hem och är ensam så blir man liksom lite låg.
När bodde jag ihop med någon sist? Och hur länge sen var det jag orkade med någon så länge?
(vi snackar alltså längre än ett halvår här)
Och så börjar man rysa när man tänker på det exet.
För att inte kännas sig tragisk så tänker man automatiskt att deras relation inte kommer hålla särskilt länge.
Alla vet väl vilka extra påfrestningar det blir när man är så seriös.
Fast det kommer självfallet att funka, dom håller ihop i ur o skur såklart annars hade dom ju inte tagit steget.
Å när man inser det då blir man svagt sotis en stund.
Tillslut kommer jag ihåg varför jag inte försatt mig i en sådan situation sedan 2003 och känner mig väldigt nöjd med mig själv.
Jag som knappt märker skillnad på vänskapskärlek och kärlekkärlek längre kommer ju aldrig glömma.
Min son är ju den enda mannen i mitt liv, haha.
Och nog behöver jag ingen annan för det jag känner när jag ser på honom....det mina vänner, är ren och äkta kärlek som aldrig kommer att försvinna.
Man blir liksom helt sprallig och glad i kroppen för deras skull och hade jag kunnat hjula så hade jag nog gjort en halv cirkusshow.
Det diskuteras inredning, var de ska bo och kompromisser de får göra. När två personer flyttar ihop så blir livet aldrig detsamma igen och nog är alla lite nervösa och pirriga i magen.
Speciellt de tu som ska flytta ihop...för guuu va kul de ska bli!
Men sen när man kommer hem och är ensam så blir man liksom lite låg.
När bodde jag ihop med någon sist? Och hur länge sen var det jag orkade med någon så länge?
(vi snackar alltså längre än ett halvår här)
Och så börjar man rysa när man tänker på det exet.
För att inte kännas sig tragisk så tänker man automatiskt att deras relation inte kommer hålla särskilt länge.
Alla vet väl vilka extra påfrestningar det blir när man är så seriös.
Fast det kommer självfallet att funka, dom håller ihop i ur o skur såklart annars hade dom ju inte tagit steget.
Å när man inser det då blir man svagt sotis en stund.
Tillslut kommer jag ihåg varför jag inte försatt mig i en sådan situation sedan 2003 och känner mig väldigt nöjd med mig själv.
Jag som knappt märker skillnad på vänskapskärlek och kärlekkärlek längre kommer ju aldrig glömma.
Min son är ju den enda mannen i mitt liv, haha.
Och nog behöver jag ingen annan för det jag känner när jag ser på honom....det mina vänner, är ren och äkta kärlek som aldrig kommer att försvinna.
ilningar längs ryggraden
Det börjar med att det kryper i kroppen.
Man har svårt att sitta still och blir rastlös, kanske lite nikotinsugen, kanske biter på naglarna.
Fortsätter med att man trummar med fingrarna på bordet eller vad som än är i närheten.
Småängslig, småstirrig....
Och sen bryter ångesten ut.
Av ingen anledning.
Vi skyller på hormonerna, men det är så mycket mer som spelar in.
Osäkerhet över var man har honom någonstans, rädsla över att barnet ska bli sjuk, ensamheten som gömmer sig i hörnen, bråkmolnen som hänger farligt nära men som inte riktigt brytit ut ännu. Och man vill ju slippa. Helst.
Jag har varit vuxen halva min uppväxt, tagit ansvar över för mycket och tagit hand om ack så många...
När någon jag tycker om ramlar så är jag där och tar emot.
Ordnar, fixar...vänskap är fint.
Men jag vet inte alltid vem som tar emot mig om jag skulle ramla.
Det känns som att ansvaret över att tjata, att ta intiativ, att se till så att saker sköts som det ska sakta men säkert kväver mig. Varför måste man egentligen förklara självklara saker för en vuxen person?
Det enda ansvaret som är lätt är min son.
När jag tittar på honom så känner jag hur det liksom pirrar i hela kroppen av stolthet och kärlek.
Äkta kärlek.
Ett barn kan få vilken hård morsa som helst att lipa av glädje.
Min lilla solstråle.
Jag måste flytta tillbaks till majorna, för där hör jag hemma.
xlovex
Man har svårt att sitta still och blir rastlös, kanske lite nikotinsugen, kanske biter på naglarna.
Fortsätter med att man trummar med fingrarna på bordet eller vad som än är i närheten.
Småängslig, småstirrig....
Och sen bryter ångesten ut.
Av ingen anledning.
Vi skyller på hormonerna, men det är så mycket mer som spelar in.
Osäkerhet över var man har honom någonstans, rädsla över att barnet ska bli sjuk, ensamheten som gömmer sig i hörnen, bråkmolnen som hänger farligt nära men som inte riktigt brytit ut ännu. Och man vill ju slippa. Helst.
Jag har varit vuxen halva min uppväxt, tagit ansvar över för mycket och tagit hand om ack så många...
När någon jag tycker om ramlar så är jag där och tar emot.
Ordnar, fixar...vänskap är fint.
Men jag vet inte alltid vem som tar emot mig om jag skulle ramla.
Det känns som att ansvaret över att tjata, att ta intiativ, att se till så att saker sköts som det ska sakta men säkert kväver mig. Varför måste man egentligen förklara självklara saker för en vuxen person?
Det enda ansvaret som är lätt är min son.
När jag tittar på honom så känner jag hur det liksom pirrar i hela kroppen av stolthet och kärlek.
Äkta kärlek.
Ett barn kan få vilken hård morsa som helst att lipa av glädje.
Min lilla solstråle.
Jag måste flytta tillbaks till majorna, för där hör jag hemma.
xlovex
It's a mans world (?)
Igår fick jag höra om något för mig outforskat ämne: killars invigningsriter inom sporter.
Inom ishockey är det tydligen vanligt att man inviger nya killar i laget genom att kissa på dom.
Vadå, när gör man det liksom? Jag hoppas att det sker i omklädningsrummet i så fall...
Äckligt grabbar!
Jag trodde ju att detta var någon sorts urban legend, så jag var tvungen att smsa runt lite till bl.a. min storebror och andra som jag vet spelat hockey. Svaren jag fick var ju helt andra än jag trodde.
Dock ville inte vissa prata om det mer detaljrikt, haha.
Gör man sånt så ska man stå för det också grabbar!
Okej okej, vi har ju faktiskt läst om invigningsriter inom Sthlmslag som varit grova sexuella övergrepp, uppstoppade galjar o dylikt, i tidningarna för ett tag sen.
Men jag som ända spelat fotboll och diverse andra sporter verkar ju ha missat att det förekommer.
För inte fan sysslar brudar inom sporten med sånt.
Eller?
Ibland kanske man inte vill veta vad som förekommer inom vissa grabbkretsar...
(better off not knowing...haha)
Inom ishockey är det tydligen vanligt att man inviger nya killar i laget genom att kissa på dom.
Vadå, när gör man det liksom? Jag hoppas att det sker i omklädningsrummet i så fall...
Äckligt grabbar!
Jag trodde ju att detta var någon sorts urban legend, så jag var tvungen att smsa runt lite till bl.a. min storebror och andra som jag vet spelat hockey. Svaren jag fick var ju helt andra än jag trodde.
Dock ville inte vissa prata om det mer detaljrikt, haha.
Gör man sånt så ska man stå för det också grabbar!
Okej okej, vi har ju faktiskt läst om invigningsriter inom Sthlmslag som varit grova sexuella övergrepp, uppstoppade galjar o dylikt, i tidningarna för ett tag sen.
Men jag som ända spelat fotboll och diverse andra sporter verkar ju ha missat att det förekommer.
För inte fan sysslar brudar inom sporten med sånt.
Eller?
Ibland kanske man inte vill veta vad som förekommer inom vissa grabbkretsar...
(better off not knowing...haha)
Argbiggan
Något som ofta diskuteras är mitt humör.
Folk som kännt mig länge vet att jag har tendens till kort stubin, hetsigt temperament.
Å förr var jag även långsint.
Detta är en del av arvet från min faders sida...
Mitt humör har ofta gjort mig rättfram, ärlig (lite för ärlig ibland kanske) och ej rädd för konflikter.
Så oftast har jag inte sett det som ett problem.
För mina vänner tycker om mig ändå och jag är onekligen inte den enda med temperament.
När folk som inte känner mig lika väl påstår sig veta att jag är arg eller förbannad så är det ofta en överdrift.
Hallå eller! Jag är en argbigga, bitterfitta, bitch...you name it.
Och jag försöker knappast dölja det eller hyckla med det.
För att citera Lisa:
"Har man en gång bott i skåne så kan man inte direkt bli positiv igen." Haha.
Kanske är det så.
Jag måste bara ventilera hur jävla fånigt det är att få höra att folk (snubbar) gick på tå i slutet av min graviditet av rädsla för att jag skulle få något sorts utbrott.
Vad jag kan minnas så har jag mellan graviditetsmånad 5 till 9 fått 3 offentliga utbrott, ett som gick ut över en person som inte förtjänade det och 2 utbrott på fashionwhore som nog fan förtjänade det. (haha).
Hey dudes, det är skillnad på att vara trött o övergravid och på att vara arg....aiiiit??!!
Män borde nog vara omkring gravida kvinnor oftare, så kanske de slutar uttala sig dumt om saker de inte har en jävla aning om.
Yes, idag är en klanka-ner-på-random-män-dag.
Tack o hej.
xlovex
Folk som kännt mig länge vet att jag har tendens till kort stubin, hetsigt temperament.
Å förr var jag även långsint.
Detta är en del av arvet från min faders sida...
Mitt humör har ofta gjort mig rättfram, ärlig (lite för ärlig ibland kanske) och ej rädd för konflikter.
Så oftast har jag inte sett det som ett problem.
För mina vänner tycker om mig ändå och jag är onekligen inte den enda med temperament.
När folk som inte känner mig lika väl påstår sig veta att jag är arg eller förbannad så är det ofta en överdrift.
Hallå eller! Jag är en argbigga, bitterfitta, bitch...you name it.
Och jag försöker knappast dölja det eller hyckla med det.
För att citera Lisa:
"Har man en gång bott i skåne så kan man inte direkt bli positiv igen." Haha.
Kanske är det så.
Jag måste bara ventilera hur jävla fånigt det är att få höra att folk (snubbar) gick på tå i slutet av min graviditet av rädsla för att jag skulle få något sorts utbrott.
Vad jag kan minnas så har jag mellan graviditetsmånad 5 till 9 fått 3 offentliga utbrott, ett som gick ut över en person som inte förtjänade det och 2 utbrott på fashionwhore som nog fan förtjänade det. (haha).
Hey dudes, det är skillnad på att vara trött o övergravid och på att vara arg....aiiiit??!!
Män borde nog vara omkring gravida kvinnor oftare, så kanske de slutar uttala sig dumt om saker de inte har en jävla aning om.
Yes, idag är en klanka-ner-på-random-män-dag.
Tack o hej.
xlovex
Besvikelse
När ska man egentligen sluta att förvånas över att folk man känner är änna präktiga svin?
Fast eftersom jag är medveten om detta så blev jag, till skillnad från många andra, inte särskilt chockad över den senaste upptäckten av praktidioti.
Inget man direkt vill prata om.
Jävla skit.
Och hur ska man hantera detta?
Ignorans, ignorans, ignorans...
Utfrysning är ett farligt område att ge sig in på, det finns ingen återvändo då.
Men folk som fryses ut från gemenskapen förtjänar ju inte att bli insläppt i värmen igen, F A K T A!
Ingen människa är s.k. guds ängel, alla gör vi misstag.
Men för fan! Det finns gränser som ingen, INGEN, bör överskrida.
Och går man så långt så får man faktiskt ta konsekvenserna ensam.
Den punkten kommer jag aldrig att vika mig på...
Detta skit till trots så kunde jag för en stund njuta av den sköna vårsolen tidigare idag.
Underbart väder för promenad.
Och funderingar på den där kärleken, en crush att fnissa åt o mysa åt i tanken...
Fast varför ska man bli intresserad av ännu en idiot?
Det finns ju ingen logik. Haha.
Hade logiken i känslor funnits så hade jag absolut blivit totalt nerkärad i den där fina snubben som alltid funnits där. Fast nu funkar det ju inte riktigt så, som sagt...
Hoppas att vårkänslorna slår mig i skallen riktigt hårt!
(haha)
xlovex
Fast eftersom jag är medveten om detta så blev jag, till skillnad från många andra, inte särskilt chockad över den senaste upptäckten av praktidioti.
Inget man direkt vill prata om.
Jävla skit.
Och hur ska man hantera detta?
Ignorans, ignorans, ignorans...
Utfrysning är ett farligt område att ge sig in på, det finns ingen återvändo då.
Men folk som fryses ut från gemenskapen förtjänar ju inte att bli insläppt i värmen igen, F A K T A!
Ingen människa är s.k. guds ängel, alla gör vi misstag.
Men för fan! Det finns gränser som ingen, INGEN, bör överskrida.
Och går man så långt så får man faktiskt ta konsekvenserna ensam.
Den punkten kommer jag aldrig att vika mig på...
Detta skit till trots så kunde jag för en stund njuta av den sköna vårsolen tidigare idag.
Underbart väder för promenad.
Och funderingar på den där kärleken, en crush att fnissa åt o mysa åt i tanken...
Fast varför ska man bli intresserad av ännu en idiot?
Det finns ju ingen logik. Haha.
Hade logiken i känslor funnits så hade jag absolut blivit totalt nerkärad i den där fina snubben som alltid funnits där. Fast nu funkar det ju inte riktigt så, som sagt...
Hoppas att vårkänslorna slår mig i skallen riktigt hårt!
(haha)
xlovex
Survive your old friends
En lustig sak som händer när man skaffar barn är att helt otippat så kan man få ett samtal/sms/mail från en gammal vän.
För Sverige är tillräckligt litet (eller så har jag på tok för bred bekantskapskrets) för att verkligen ALLA man
någonsin kännt ska få höra att man blivit MaMa.
Och på något sätt så klickar man lättar med gamla vänner på nytt när även dom har blivit föräldrar.
Som igår kväll.
Jag hade satt mig tillrätta framför ett avsnitt av SATC och kollade av en slump på telefonen.
Nytt sms mottaget. Från nummer xxx.
Inget underligt då jag mottagit gratulationer från diverse folk jag inte ens haft numret till.
Men detta var annorlunda.
Det var från min gamla bästis i skåne, vi som överlevde högstadiet o en del av gymnasiet ihop trots diverse gräl o
dispyter.
Vi har dock inte prata på säkert 5 år minst.
Anledning? Hennes dåvarande (nuvarande?) man, som av okänd anledning inte funkade ihop med mig. Kanske för att jag
inte var inställsam nog. Så tillslut umgicks vi helt enkelt inte mer. Sista året i gymnasiet pratade vi inte ens
med varandra längre...
Sånt händer.
Jag visste att hon hade fått barn, typ rätt nyligen (min mor vet onekligen allt), men jag har liksom inte kunnat med
att försöka höra av mig. Antagligen pga någon sorts eeh stolthet som inte kunde sväljas.
Så man kan säga att detta var rätt magstarkt gjort från hennes sida.
Medan jag funderade på om jag skulle svara eller ej så insåg jag att jag var fan för jävla trångsynt ibland, egentligen.
För inte kan man väl gå hela livet igenom och vara långsint över en skitgrej.
Eller?
Jag har ju trots allt saknat henne genom åren.
Självklart svarade jag.
Fortsättning följer...
xlovex
För Sverige är tillräckligt litet (eller så har jag på tok för bred bekantskapskrets) för att verkligen ALLA man
någonsin kännt ska få höra att man blivit MaMa.
Och på något sätt så klickar man lättar med gamla vänner på nytt när även dom har blivit föräldrar.
Som igår kväll.
Jag hade satt mig tillrätta framför ett avsnitt av SATC och kollade av en slump på telefonen.
Nytt sms mottaget. Från nummer xxx.
Inget underligt då jag mottagit gratulationer från diverse folk jag inte ens haft numret till.
Men detta var annorlunda.
Det var från min gamla bästis i skåne, vi som överlevde högstadiet o en del av gymnasiet ihop trots diverse gräl o
dispyter.
Vi har dock inte prata på säkert 5 år minst.
Anledning? Hennes dåvarande (nuvarande?) man, som av okänd anledning inte funkade ihop med mig. Kanske för att jag
inte var inställsam nog. Så tillslut umgicks vi helt enkelt inte mer. Sista året i gymnasiet pratade vi inte ens
med varandra längre...
Sånt händer.
Jag visste att hon hade fått barn, typ rätt nyligen (min mor vet onekligen allt), men jag har liksom inte kunnat med
att försöka höra av mig. Antagligen pga någon sorts eeh stolthet som inte kunde sväljas.
Så man kan säga att detta var rätt magstarkt gjort från hennes sida.
Medan jag funderade på om jag skulle svara eller ej så insåg jag att jag var fan för jävla trångsynt ibland, egentligen.
För inte kan man väl gå hela livet igenom och vara långsint över en skitgrej.
Eller?
Jag har ju trots allt saknat henne genom åren.
Självklart svarade jag.
Fortsättning följer...
xlovex
Stormvarning
Varje år, särskilt i början av året, så kommer flertalet stormvarningar.
Ikväll är det utfärdat en sådan och jovisst är det som så att de blåser som attans utomhus.
Jag håller ju knappast räkningen men det är nog minst den 4e stormvarningen sen årsskiftet.
När jag flyttade till Göteborg för några år sedan så hann jag bo här i ca 1 månad när jag fick uppleva den första stormen. Spårvagnarna slutade gå, träd och takpannor flög åt helsike och vädret var skit of course.
Samtidigt är det rätt mysigt.
Man kan krypa ihop under ett täcke inomhus, ännu trevligare är om man har någon att mysa med. Spela sällskapsspel, lyssna på musik eller bara tända några ljus och snacka.
Yes yes, jag är egentligen en softie. Ibland i alla fall.
Fast sånt har jag inte direkt gjort sen då, när jag precis flyttade hit.
Kanske var det ännu mysigare för att min dåvarande snubbe gick genvägen genom skogen mellan våra hoods, trotsade faran att få ett träd eller annat i huvudet, bara för att vara med mig genom en av de värsta stormnätterna på flera år.
Jag har nog inte varit en romantiker sen dess.
Det ska bli spännande att se vad det blir av den här stormen.
Jag lär ju sitta o hänga vid tvn (om strömmen nu inte skulle gå förstås) o kolla om tv-serien Oz från början.
The tv is my best friend. ;)
xlovex
Ikväll är det utfärdat en sådan och jovisst är det som så att de blåser som attans utomhus.
Jag håller ju knappast räkningen men det är nog minst den 4e stormvarningen sen årsskiftet.
När jag flyttade till Göteborg för några år sedan så hann jag bo här i ca 1 månad när jag fick uppleva den första stormen. Spårvagnarna slutade gå, träd och takpannor flög åt helsike och vädret var skit of course.
Samtidigt är det rätt mysigt.
Man kan krypa ihop under ett täcke inomhus, ännu trevligare är om man har någon att mysa med. Spela sällskapsspel, lyssna på musik eller bara tända några ljus och snacka.
Yes yes, jag är egentligen en softie. Ibland i alla fall.
Fast sånt har jag inte direkt gjort sen då, när jag precis flyttade hit.
Kanske var det ännu mysigare för att min dåvarande snubbe gick genvägen genom skogen mellan våra hoods, trotsade faran att få ett träd eller annat i huvudet, bara för att vara med mig genom en av de värsta stormnätterna på flera år.
Jag har nog inte varit en romantiker sen dess.
Det ska bli spännande att se vad det blir av den här stormen.
Jag lär ju sitta o hänga vid tvn (om strömmen nu inte skulle gå förstås) o kolla om tv-serien Oz från början.
The tv is my best friend. ;)
xlovex
