mandax

Något som är lika gulligt varje gång är när ett par berättar att dom ska flytta ihop.
Man blir liksom helt sprallig och glad i kroppen för deras skull och hade jag kunnat hjula så hade jag nog gjort en halv cirkusshow.
Det diskuteras inredning, var de ska bo och kompromisser de får göra. När två personer flyttar ihop så blir livet aldrig detsamma igen och nog är alla lite nervösa och pirriga i magen.
Speciellt de tu som ska flytta ihop...för guuu va kul de ska bli!

Men sen när man kommer hem och är ensam så blir man liksom lite låg.
När bodde jag ihop med någon sist? Och hur länge sen var det jag orkade med någon så länge?
(vi snackar alltså längre än ett halvår här)
Och så börjar man rysa när man tänker på det exet.

För att inte kännas sig tragisk så tänker man automatiskt att deras relation inte kommer hålla särskilt länge.
Alla vet väl vilka extra påfrestningar det blir när man är så seriös.
Fast det kommer självfallet att funka, dom håller ihop i ur o skur såklart annars hade dom ju inte tagit steget.
Å när man inser det då blir man svagt sotis en stund.

Tillslut kommer jag ihåg varför jag inte försatt mig i en sådan situation sedan 2003 och känner mig väldigt nöjd med mig själv.
Jag som knappt märker skillnad på vänskapskärlek och kärlekkärlek längre kommer ju aldrig glömma.
Min son är ju den enda mannen i mitt liv, haha.
Och nog behöver jag ingen annan för det jag känner när jag ser på honom....det mina vänner, är ren och äkta kärlek som aldrig kommer att försvinna.