mandax

Det börjar med att det kryper i kroppen.
Man har svårt att sitta still och blir rastlös, kanske lite nikotinsugen, kanske biter på naglarna.
Fortsätter med att man trummar med fingrarna på bordet eller vad som än är i närheten.
Småängslig, småstirrig....
Och sen bryter ångesten ut.

Av ingen anledning.
Vi skyller på hormonerna, men det är så mycket mer som spelar in.
Osäkerhet över var man har honom någonstans, rädsla över att barnet ska bli sjuk, ensamheten som gömmer sig i hörnen, bråkmolnen som hänger farligt nära men som inte riktigt brytit ut ännu. Och man vill ju slippa. Helst.

Jag har varit vuxen halva min uppväxt, tagit ansvar över för mycket och tagit hand om ack så många...
När någon jag tycker om ramlar så är jag där och tar emot.
Ordnar, fixar...vänskap är fint.
Men jag vet inte alltid vem som tar emot mig om jag skulle ramla.
Det känns som att ansvaret över att tjata, att ta intiativ, att se till så att saker sköts som det ska sakta men säkert kväver mig. Varför måste man egentligen förklara självklara saker för en vuxen person?

Det enda ansvaret som är lätt är min son.
När jag tittar på honom så känner jag hur det liksom pirrar i hela kroppen av stolthet och kärlek.
Äkta kärlek.
Ett barn kan få vilken hård morsa som helst att lipa av glädje.
Min lilla solstråle.

Jag måste flytta tillbaks till majorna, för där hör jag hemma.

xlovex