mandax

Igår var ingen rolig dag.
Jag har nog inte lipat så mycket på länge och det var ändå mest i onödan.
(Annas mamma sa att det var naturligt att bli så orolig även om det inte var något tokallvarligt)

Barnet hade feber, så då ger man så klart mat och febernedsättande. Men på 4 timmar gick det från 38,6 till 39,2.
Först ringer man BVC som säger åt en att ringa barnläkarmottagningen.
När man äntligen får tag på dom så har de såklart ingen tid över och eftersom det verkar dålig kod så råder dom mig till att åka till barnakuten.
Det var då jag började lipa.
Jag avskyr sjukhus och än värre akuten. Arroganta läkare, osympatiska sjuksyrror och stress stress stress.

Eftersom det var en ny erfarenhet att ha ett sjukt barn så var jag kanske aningen hysterisk.
Fast jag dolde de rätt bra genom att lipa och vara sjukt otrevlig.
Barnakuten var dock ett lugnt ställe med hyfsat kompetent personal och trots att jag var där ungefär 4 timmar så gick det mycket snabbare än när man själv varit på akuten.

Men vad är dealen med tyska läkaren?
Danska och tyska läkare förföljer mig varje gång jag varit på sjukhus och ofta bryter dom fett hårt så t.o.m. jag har svårt att förstå dom.
Jag fick fråga 3 ggr innan jag förstod vad läkaren sa, hon tyckte nog de var lika jobbigt som mig. haha.

I vilket fall som helst så var det "bara" magsjuka.
Först trodde dom det var en allvarlig infektion och då började jag såklart lipa igen (jag hade ju precis lyckats sluta!).
Men proverna kom tillbaks negativa som tur var.
Så det var bara att åka hem och jag var ju helt slut...

Det är verkligen varje förälders mardröm när barnen blir sjuka. Även om det inte är allvarligt så blir man orolig till tusen.
Och jag kunde ju inte sluta tänka på vad som hände när min äldsta bror fick tarmvred vid 5 månaders ålder...
Men de var ju på 70-talet och lär sannolikt inte hända numera. *peppar peppar*

Tack till familjen GAIS som stöttade mig genom det hela och tack till alla andra som erbjöd hjälp.