mandax

Facebook.
Alla har det. Alla använder det.
Och nästan varje dag blir man överraskad, som t.ex. idag.
Jag har inte orkat ta bort inställningarna om att få mail så fort det händer något, så jag hade som vanligt fått ett mail om att någon lagt till mig på "vänner-listan".
Först kände jag inte igen namnet, men när jag såg bilden så visste jag direkt att det var J.L.
Det var längesen vi pratade och jag undrar fortfarande lite hur han hittade mig.
Nämligen ett gammalt ex/polare som jag sist träffade i Malmö för.....tja, ett antal år sedan.
Kul iaf, han hade skaffat sig en hel del gaddningar sen sist. Mycket snyggt!

Annars fortsätter livet som vanligt. På ett ungefär.
Idag började jag titta på blanketterna som måste skickas in, det är så mycket att hålla reda på och så ska man vara ute i god tid.
En våg av obehag kom över mig en kort stund där, men jag lyckades trycka tillbaka paniken för jag kommer klara det. För att försäkra mig om att jag var på rätt spår så ringde jag upp Natta för att kolla läget och stämma av. 

Sen satt jag mest och kände mig sorgsen över att inget är/blir som det borde.
Det kan gå dagar och veckor utan att jag bryr mig.
Och sen en dag kan jag bli sorgsen utan att märka när det smyger sig på en.
Men det går över, det gör det alltid.
Jag måste bara sluta fundera över varför han aldrig frågar något om det....

I helgen kommer pappa förbi, det ska bli trevligt.
Förhoppningsvis blir det en utflykt till Lager 157 på lördag, yey!