mandax

Nu börjar min "semester".
Dvs, jag är sjukskriven.
Det börjar med 2 veckor och jag hoppas att det inte blir mer än så.

Allt hände imorse, jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till.
Men onekligen har det varit alldeles för mycket eller "bägaren rann över tillslut" eller nått annat dumt uttryck.
På enkel svenska: Jag kollapsade.
Allt har verkligen varit på tok för påfrestande men jag har antingen inte sett det eller förnekat det.
För nog resonerar väl många att man kan ta vara på sig själv och "jag klarar det själv"?
Eller är det bara jag?

Jag tror nog ingen annan runt omkring var beredd på att det skulle hända heller.
Och nog skrämde det skiten ur Kerstin i alla fall, haha.
Stackars kvinna.

Så på min första "semester"dag åker vi på match i Trelleborg och dessutom kommer mamma dit så det blir nog bra. Det kommer kännas skönt tror jag. Och roligt.
Hur jag ska spendera resten av "semestern" är lite oklart.
Men nog fan ska jag komma på fötter, jag är inget jävla mjäk.

Jag måste ju påpeka ang. tidigare inlägg att jag är ju absolut inte kär i honom.
Men det är tråkigt att bli bortglömd.
Och gamla vanor försvinner inte, det vet ju vem som helst.
Fast å andra sidan är det väl skönt att klara sig själv i slutändan.
Även om jag inte gillar att vara ensam.

Betyder man inget så behöver man inget ge.
Det är alltid en ljuspunkt.
Tänk på det.