mandax

Ibland tror man att man känner folk.
Mest för att man har hängt med dom ett tag, upplevt saker med dom, stöttat varandra.
Så kommer då bakslaget när man inser hur fel man har.

Baktaleri. (skitsnack och lögner)
Åsiktsförändring. (vända kappan efter vinden-idioti)
Svek.

Och det är klart att man känner besvikelse då.
Men å andra sidan, var du verkligen så jävla förvånad över att det blev så....egentligen?

Själv får jag höra att jag är bitter, ibland ganska cynisk och ibland även svår/otrevlig/avståndstagande.
Varför skulle detta vara något dåligt?
Det handlar ju om att skydda sig själv.
Att lita på någon är ju svårt när de gånger man gjort det ofta åkt på något som liknar en käftsmäll.
Sen att jag, de gånger de har hänt, har haft dåligt omdöme (haha) är något jag inte skyller på någon annan än mig själv.

Å andra sidan är jag en bra vän, snäll och trevlig, hyfsat charmig (när jag vill) och beskyddande.
(en intern sifo-mätning har kommit fram till detta, haha)

Men det var fan inte värt att spendera mina bra sidor på de där jävla idioterna.
Lär dig av dina misstag någon gång, tösajävel!